lördag 10 mars 2012

Norskt rockmys. Om "Turbonegro - Droger, deathpunk och denim"


På adlibris bokrea i år fanns den här 530-sidiga turbonegrobiografin. Inbunden med ett fint blått och jeansräfflat omslag, för bara 45:- var den ett trevligt tillskott i biblioteket.

Själv har jag en väldigt ytligt bekantskap med bandet, trots att jag gillar rockmusik och ligger i helt rätt åldersintervall. För mig spelade dom bara i actionrockens b-division tillsammans med bland andra gluesifer och backyard babies. Därtill hade aldrig några låtar som satte sig när jag lyssnade igenom deras skivor hemma hos musikintresserade vänner.

Boken är en ganska så kompakt genomgång av bandets historia ända från medlemmarnas första band till 2007 när boken kom ut. För två (tre? jag minns inte så noga) av medlemmarna får man följa med ända från deras födelse. Och till skillnad från vanliga biografier där man är helt ointresserad av personen i frågas uppväxt så är det här bandets första tid som är intressant. Eller snarare underhållande att läsa om.

Det är främst fyra saker som jag stör mig på i boken:
1. Författarens tilltal. Han skriver så fräckt och tufft som han bara kan. Men det blir som att läsa ett 500 sidor långt pressmeddelande skrivet av norges fräckaste AD.
2. Tragglandet med att ta med hur det gick och vad som hände på (vad som känns som) en miljon konserter blir lite väl analt (och oöverskådligt).
3. Det hoppas i kronologin vilket gör att det upprepas en hel del. En del viktiga händelser berättas först som en framåtblick (detta kom senare att märkas på turnen 2005 då...), för att sen upprepas när det väl händer rent kronologiskt (under denna turnen blev det tydligt att...) och sen tas upp en tredje gång i en tillbakablick (detta hade han haft på känn sen turnen 2005 då...).
4. Och detta är den absolut största invändningen. Kanske hör det samman med att författaren skriver "fräckt" men det återkommer hela tiden till hur udda, galna och före sin tid som Turbonegro var/är. Läser man sen vad det är dom gör så låter mycket av det galna som författaren menar är typsikt turbonegro för mig som vilket annat gäng med fulla 19-åringar som helst. Det finns unga, arga män som röker hash, ritar ironiska hakkors och bär klänningar i vilken mellanstor stad som helst i västvärlden.
Och om man som jag, läser boken med tillgång till bandets alla skivor på spotify, så kan man jämföra författarens helt tokiga utsagor om textmässig fräckhet, musikalisk råhet och provocerande musikaliska idéer med den faktiska musiken och ganska lätt höra att det i verkligheten låter som all annan actionrock lät på den tiden.

Sammanfattningsvis. Trevlig, oförarglig och lättläst kvällslektyr som är lagom tråkig för att kunna somna ifrån och sen lätt komma in i igen. Lätt värd 45:-

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar